Resor med V
Namibia
En man med två fruar
Ovamboland
Innan vi åker ut på våra besök åker vi till en stormarknad och handlar mat. Inte till oss själva, men vi har fått noggranna förhållningsorder av dagens guide beträffande vilka gåvor vi ska ha med oss. För nu ska vi ut i avlägsna byar där det hålls det strikt på traditionerna. Vi ska ha med oss matolja, mjöl, socker, tvättmedel och torra soppor. Arras, som jobbar för kulturministeriet i Ondangwa, hjälper oss med inköpen.
Arras hjälper oss också med en sak som vi aldrig skulle klarat själva, att köpa ett Namibiskt sim-kort till telefonen. En komplicerad sak, först tar han oss till postkontoret, där han snackar med en man som får en sedel och lämnar över ett kort. Men detta måste registreras hos en operatör, därför åker vi till ett köpcentrum där operatören har en kundmottagning. Utanför är det en 60 meter lång kö som knappt rör sig alls. Men Arras snackar med folk, som man gör här, och snart får vi slinka förbi hela kön. Lite skämmigt, men bra.
I en liten by norr om Ondangwa hämtar vi upp vår nya guide Tegelela som är lärare i byskolan och kan mycket om ovambofolkens världsbild och ritualer. Vi kopplar in fyrhjulsdriften och far eller snarare dansar på vägar som bara består av lös sand. Efter flera kilometer stannar vi framför en klunga hus bakom ett stängsel. Här placerar vår guide och en annan kvinna våra köpta matvaror i speciella korgar invirade i tygstycken som de bär på huvudet. Detta är viktigt: En man får aldrig bära en korg, och en kvinna får aldrig bära en hammare. Rollerna är strikt uppdelade.
Vi går in mellan de små hyddorna och kommer fram till en som är lite större är de andra, och där inne väntar ett glatt sällskap på oss. Det är bonden Weyulu, hans två fruar och ett par barnbarn. De hälsar och får oss genast att känna oss som efterlängtade vänner när vi kommer. Nu får vi lära oss mycket om livet i Ovambobyn, varför det är så bra med månggifte, vem som ärver vem, om hur man ser på äktenskap, sex och svartsjuka. Och inte minst betydelsen av boskap.
För ovambofolket liksom för flera andra folk i Namibia är rikedom, status och respekt helt beroende av hur många kor man har. Vid giftermål betalas hemgift enbart i form av boskap. Alla Ovambos, även moderna unga människor som flyttat in till städerna, äger boskap som då oftast has om hand av någon släkting. Och det ska helst vara kor. Det kan också vara getter, men då går det tio getter på en ko.
I bosättningen vi befinner oss i bor enbart en familj, alla de små hyddorna ni ser i klippet ovan kan sägas vara enskilda rum i en gård. Tre av hyddorna eller rummen är kök, för varje fru ska ha sitt eget kök. Hyddan vi sitter i är till för sociala ändamål och det finns även hyddor som bara är förråd.
Kan en kvinna i ett månggifte som känner sig illa behandlad skilja sig? Jodå, säger vår guide, det händer att fruar bara sticker iväg, men deras utsikter till att få ett bättre liv är inget vidare. En kvinna kan inte leva ensam och gifter hon sig med en man som redan har en eller flera fruar hamnar hon sist i rangordning. Det märkliga är att vår guide som häftigt försvarar de gamla traditionerna själv är ogift och vill så förbli. Så traditionen gäller tydligen bara för folk som bor kvar i byarna.
Vår guide är också väldigt tydlig med vad hon ser som det största hotet mot traditionerna, och det är missionärerna. Deras kampanjer för att få de vilda hedningarna att bli goda kristna medborgare har förstört för människorna, menar hon. Missionärerna ogillar månggifte och har ibland tvingat män att bara behålla en fru, vilket innebär stora problem för de utstötta fruarna. Hon menar också att många traditionella metoder för att bota sjukdomar har förkastats av missionärerna som vill att de sjuka ska gå till läkare istället.
Vi avslutar våra intervjuer i Ondwanga med att träffa en pastor i den av finska missionärer startade församlingen. Han heter Johannes och är en stor och kraftfull man som vi nog uppfattar som betydligt mer praktiskt lagd än sina föregångare. Vi har läst om hur till exempel initiationsriter (när en flicka blir kvinna och kan bli gift) tidigare förbjöds av missionärerna som trodde att det var någon slags sexrit. Men för Ovambos och andra folk med liknande traditioner är det en oerhört viktig händelse, som konfirmation ungefär, och den tycks ha överlevt missionens fördömanden.
Vi bombarderar pastor Johannes med känsliga frågor om abort, skilsmässa, månggifte och annat, och han tycks verkligen visa någon slags förståelse, han förordar tolerans i stället för fördömande. Och det tycker vi är lite förvånande men absolut sympatiskt.
