Albanien 2 – Resor med V

Krig lämnar efter sig förödda slagfält, utsläckta människoliv och oläkbara sår i både kroppar och psyken. Men med freden öppnas nya möjligheter, ekonomiska men också politiska. En tom arena fylls snabbt på med nya aktörer.

När länderna på Balkan i början av andra världskriget invaderades av italienska fascister och tyska nazister möttes de av motstånd från partisaner, små motståndsgrupper av män och kvinnor. Efterhand växte grupperna och blev allt starkare i de otillgängliga bergen. Partisanerna fick också stöd och vapen utifrån, ibland från väst, men särskilt från Sovjetunionen.

Många partisaner, kanske de flesta, var socialister. Inte så konstigt eftersom de bekämpade en fascistisk ockupationsmakt. Kontakterna sinsemellan och med Sovjet stärkte partisanarméerna och banden fanns kvar när kriget tog slut. De allierade västmakterna insåg detta och började bekymra sig för hur de skulle hindra vänstern från att ta makten i länderna på Balkan när kriget väl var över. De lyckades i Grekland, men misslyckades i Jugoslavien och i Albanien. De två länderna var nu nära bundsförvanter. Och båda blev socialistiska enpartistater.

I Albanien valdes den tidigare läraren och senare partisanledaren Enver Hoxha till landets högsta post, en plats han innehade i 40 år, till sin död 1985. Hoxha var en hårdför kommunist som hade Josef Stalin som sin främsta förebild. Utrensningar av misshagliga personer startade omedelbart, och den hemliga polisen Sigurimi byggdes upp med ett omfattande spion- och angiverisystem.

Med åren kom Hoxhas hårdföra linje att leda honom i konflikt med i stort sett alla andra kommunistledare. Han bröt tidigt med Jugoslaviens Tito och efter Stalins död och Sovjets närmande mot väst bröt han även med dess ledare Chrustjev. Därefter blev Kina i många år Albaniens viktigaste allierade, både för handel och rent bistånd. Men när Kina 1972 tog emot ett besök av USA:s president Richard Nixon gick Hoxha i taket. Nu blev Albanien totalt isolerat i världen.

Hoxha själv blev alltmer paranoid och var övertygad om en förestående invasion. Han beordrade bygget av hundratusentals betongbunkrar över hela landet, dit invånarna skulle ta sig om landet anfölls. Stora specialbunkrar för högsta ledningen byggdes in i berg, de är idag öppna för besök och där finns diktaturens historia bevarad.

Det blev förbjudet för albaner att resa utomlands, angiveriet ökade och avrättningarna blev fler. Och långsamt stagnerade utvecklingen på grund av brist på kunnande och materiel. Kommunistpartiet fortsatte styra ett par år efter Hoxhas död, men tvingades ge upp 1992, och Albanien är sen dess en parlamentarisk demokrati.

Var Hoxha då enbart en ond despot? Inte riktigt, under hans tid gjordes många stora framsteg inom utbildning, läskunnighet, sjukvård och industrialisering. Jordbrukssatsningar gjorde landet självförsörjande. Järnvägar byggdes upp. Mest överraskande är kanske hans ihärdiga kamp för att upprätta kvinnors ställning och rättigheter i det traditionellt patriarkala albanska samhället.

Samtidigt förbjöd han religionsutövning och stängde alla kyrkor och moskéer. Västerländsk musik och annan kultur förbjöds också. Det spektakulära bygget av hundratusentals skyddsbunkrar över hela landet drogs igång samtidigt som fabriker och järnvägsspår rostade.

I mitten av 1990-talet blev det oroligt igen efter att nära två tredjedelar av landets befolkning lurats på sina besparingar i så kallade ”investeringsfonder,” som egentligen var ett slags pyramidspel. I de uppror som följde dog 2 000 personer. Men efter detta har utvecklingen i landet äntligen varit lugn.

I nästa kapitel tar vi en närmare titt på huvudstaden Tirana.

Fem i topp diktatur-minnen:

BunkArt. Ett museum över diktaturtiden inrymt i en stor och omfattande säkerhetsbunker under ett berg i Tiranas utkant. Här skulle statsledningen ta skydd om någon angrep Albanien med kärnvapen. I bunkern finns Hoxhas eget rum med tillhörande wc, och mängder av föremål och andra tidsdokument.
House of Leaves. Ett före detta kvinnosjukhus i Tirana som omvandlades till spioncentral. Här visas med svidande noggrannhet hur många som övervakades, var angivare osv. Kameror och avlyssningsapparater och mer om utrensningarna kan också ses.
Vittnes- och minnesmuseet i Shkoder är inhyst i de gamla förhörs- och tortyrlokaler som användes under diktaturen. Här är det mer fokus på de chockerande delarna av processen för att få misstänkta att erkänna.
Cold War Tunnel i Berat är även det ett stort skyddsrum för ledningen i händelse av ett kärnvapenkrig, med 80 rum insprängda in klippan under borgen. Vi hann inte med något besök, så vi kan inte ge något betyg.
Skyddsbunkrar. Hoxha ville ha 600 000 byggda, ca 180 000 byggdes över hela landet. De flesta är förstörda idag, men på några platser finns de kvar. Håll utkik efter de rundade cementkupolerna i landskapet!

Den galne diktatorn

Albanien del 2

Resor med V

Albanien

Den galne diktatorn

Albanien del 2

About Cookies