Sydamerika: Ecuador 2 – Resor med V

Bland utopister
och hajar

Ecuador del 2

På hemfärden stannar vi till i byn med det slagordsmässiga namnet Progreso, för övrigt ett ganska vanligt namn på samhällen i Latinamerika. Här fanns en gång ett av flera liknande försök runt förra sekelskiftet att skapa nya samhällen på de då ganska öde Galapagosöarna. Modellen tycks ha varit densamma på de flesta håll – man samlade människor kring en industriell verksamhet, i detta fall ett sockerbruk – men för att få billig arbetskraft fick man också loss fångar från fängelser på fastlandet. De män som drev dessa projekt tycks alla ha varit hänsynslösa despoter som drev på folk med hugg och slag. Det slutade alltid med revolt, ibland dödades despoten (så gick det i Progreso) och hela bygget övergavs. Några hjul i en refug är allt som finns kvar idag.

Galapagos är en på många sätt utsatt och hård livsmiljö där många förhoppningsfulla gått bet. Bara en sån sak att det på de flesta av öarna inte finns något sötvatten hälften av året. det Det krävs såklart ett organiserat samarbete för att klara en sån sak. Vilket många tycks ha misslyckats med.

Lästips: Ett annat nybyggaröde på Galapagos sydligaste ö Floriana är så bisarrt att det borde gjorts en film på storyn (det har det också – en dokumentär). Tyska utopiska nudister, mord, försvinnanden, en bedräglig baronessa, hennes två älskare och en död åsna är bara några av ingredienserna i denna härva! (klicka här)

Dag två gör vi båtresa som tar oss runt hela ön San Cristóbal. Första stoppet är en brant klippformation som reser sig ur havet. På spanska heter den Leon Dormada, det sovande lejonet. Vi turister kallar det Kicker Rock. Tio meter ifrån den helt vertikala klippan hoppar vi i sjön med snorklingsutrustningen på. Jag tror inte mina ögon. Jag har tidigare bara snorklat med botten max tio-femton meter ner, i alla fall så att man ser den. Här ligger botten 200 meter ner och när jag tittar ner är allt bara ett bottenlöst svart ingenting. Jag bekämpar en snabb svindel med lugn och kontrollerad andning och koncentrerar mig på en havssköldpadda vid klippväggen som lugnt och gracilt svävar fram och nafsar lite på växterna där.

Varför gick sköldpaddor nånsin upp på land?

Längre ner virvlar väldigt stora fiskar i stim och plötsligt hör jag guiden skrika ”Hammerheads! Hammerheads!”. Och jag anar några stora grå hajkroppar med det karakteristiska vingförsedda huvudet kanske 30 meter ner. Efter några sekunder försvinner de ner i djupet och mörkret. Euforin är fullständig. Hammarhajar har jag fascinerats av ända sen jag var liten, inte minst undrade jag, och undrar än i dag, hur naturen lyckats skapa en så märklig varelse. Och varför.

Vi fortsätter snorkla in i en smal öppning som leder rätt igenom klippan och ser några ganska små hajar, ca en meter långa, som snor runt bland horder av mindre fiskar.

Nästa anhalt är ännu en strand men så paradisisk som man bara kan drömma om. En enorm halvmåne av sand så finmald att den mest liknar gult mjöl sträcker sig i en 30 meter bred och kanske 150 meter lång halvmåne. Hade den legat nån annan stans på denna jord hade den varit proppfull av skrikande barn, solkrämsdoftande föräldrar, solstolar och parasoller, matstånd och glass- och krimskramsförsäljare. Men här är den helt öde, enbart bebodd av sjöfåglar och krabbor. Så onödigt. Och så vackert.

Jag går en runda på stranden över stelnad och sprucken lava och torra växter. Direkt stöter jag på en blåfotad sula, en ikonisk fågel här. En bit bort sitter en pelikan, bara fyra meter ifrån mig. Båda verkar helt orädda. Jag traskar vidare på de solvarma och vassa lavastenarna och kommer fram till en sorglig bit strand helt och hållet uppbyggd av bitar av död korall. Här ligger alltså de grånade resterna av ett en gång blomstrande rev. Enligt guiden dog korallerna av framrusande lavaströmmar och det är kanske sant. Men jag har också fött höra att väderfenomenet El Nino orsakat stor förödelse i korallreven längs denna kust. Sorgligt är det i alla fall.

På kvällen har vi siktat in oss på en trevlig middag på en japansk restaurang men blir grymt besvikna då hela stället är reserverat. Istället chansar vi på en lite flottare krog som vi tidigare passerat på väg hem från badstranden. Den heter Muyu och hör till ett hotell där många nordamerikaner verkar bo. Det visar sig vara ett lyckokast, för första gången får vi en vällagad fiskrätt. Och till det en ecuadoriansk IPA som smakar förträffligt. Bästa middagen här!

Nästa dag är det mulet i San Cristóbal och det sipprar då och då ner lite fint regn. Och så fortsätter det resten av dagen. Vi kollar in ett informationscenter om öarnas historia och biologi som är väldigt ambitiöst upplagt, men som känns lite slitet och eftersatt. Spanien har varit med och finansierat själva bygget men sen tog väl pengarna slut.

Där läser vi i alla fall om alla de misslyckade bosättningarna, tragedierna och det vettlösa dödandet av djurlivet. Sköldpaddorna mördades med industriell effektivitet för att framställa sköldpaddsolja till belysning av gatlyktorna i västvärldens städer. På 1800-talet var det valarnas tur att nå utrotningen gräns. Den mänskliga kortsiktiga girigheten är monumental. Ingen reagerar förrän det är försent.

Resor med V

Ecuador

Bland utopister och hajar

Ecuador del 2

About Cookies

Bland utopister
och hajar