Namibia 7 – Resor med V

Genom öde land och in i dimman

Damaraland till Henties Bay

Vi kör vidare söderut genom ett nästan overkligt öde Damaraland, ner genom märkliga bergsformationer och ut på en öde stenbeströdd slätt. Vi möter kanske högst en bil på hela dagen, och ser inte en enda människa. Den här delen av Namibia slapp nästan helt den tyska ockupationen, eftersom kolonisatörerna inte kunde hitta något de hade användning för i dessa sterila stenöknar.

Men i det oändliga landskapet är det som att tiden stannat. Här finns en magisk skönhet som sakta varieras allt eftersom vi fortsätter söderut. Efter det karga och bergiga med enstaka boningar och kringströvande getflockar och trasklädda herdar kommer vi ner på en sandig slätt där bara några låga träd kan leva. Även här är det långt mellan hus och hyddor.

I KARGA BERG. SKYLTEN VARNAR FÖR ÖVERSVÄMNING VID REGN

Bakom bergen väntar en tröstlös slätt där enbart buskar eller små träd växer. Ännu längre söderut ser vi sanddynerna vid kusten i fjärran, men på nära håll något som ser ut som en sandhög skulpterad av regn och vind. Vi gör två stopp på vägen, det första vid en fyndplats för en förstenad skog. Den växte troligen för 260 miljoner år sedan, och bestod av jätteormbunkar. Man tror att de har flutit hit på någon urtida flod och begravts i flodbanken för att långsamt förstenas. På samma plats hittar vi Velwitschia, en märklig växt som bara har två blad, fast de slingrar och splittrar upp sig. Den kan bli flera tusen år gammal. På afrikaans heter växten ungefär ”Två blad; Kan inte dö”.

Vårt andra stopp är vid en av de i Damaraland så typiska berg som ser ut som kolossala grushögar. Här har Khoisan-folk ristat in bilder av djur sedan de kom till Namibia, vilket man tror är 8000 år sedan. På stenhällarna ser man antiloper, strutsar, zebror, giraffer och även andra djur som inte längre lever här.

De sista milen ser vi först på långt håll de mäktiga sanddynerna längs det som kallas Skeleton Coast och senare färdas vi längs en spikrak väg över en slätt plattare än någonting vi någonsin sett. Det är som om samma landskap rullar förbi i en loop som aldrig tar slut. Men plötsligt kör vi rätt in i en grå dimbank och då vet vi att vi är framme i semesterparadiset Henties Bay.

OMARURUFLODENS (UTTORKAD) MYNNING I HENTIES BAY

IBLAND DRAR SIG DIMBANKEN UT EN BIT TILL HAVS

Henties Bay upptäcktes av en slump 1929 när en holländsk storviltsjägare som höll på att omkomma av törst i öknen plötsligt befann sig i en dal full av grön växtlighet. Hentie hade hittat ett källsprång, och hit återvände han senare så ofta att man började kalla stället Henties Bay. Och idag ligger rader av praktfulla villor med prunkande trädgårdar längs gatorna i den lilla staden.

Härifrån sträcker sig ”Shipwreck Coast” längs nästan hela Namibias norra Atlantkust. Mängder av vrak ligger det här, skepp som gått för nära land och fastnat i förrädiska sandrev. Och när det hände var besättningens öde beseglat, för ingen kunde ta sig igenom den snustorra öknen för att skaffa hjälp. Själva hittar vi ett relativt nystrandat vrak, en fiskebåt vars besättning klarade sig, efter vad vi fick höra.

Namibias Atlantkust är till stor del extremt ogästvänlig och det finns nästan inga riktiga hamnar. Den enda djuphamnen är Walvis Bay några mil söder om Henties Bay, en hamn som Erik Axelsson från Vänersborg ofta använde sig av i sin handel och där han hade stora magasin. Walvis Bay är än idag landets största hamn. Och i öknen öster om staden har man gjort stora fyndigheter av uran. Annars är Walvis Bay mest känt för sina stora flockar av flamingo som vandrar i de grunda pölarna längs stranden

Resor med V

Namibia

Genom öde land och in i dimman

Damaraland till Henties Bay

About Cookies