Resor med V

Peru

tillbaka

Tunn luft i Inkas huvudstad

Cusco del 1

Många guideböcker och researtiklar varnar resenärer för att göra som vi, flyga till bergen. Cusco ligger på över 3 300 meters höjd över havet och syrehalt och lufttryck är främmande för våra låglandskroppar. Nästan genast infinner sig en lätt yrsel och man börjar flämta vid minsta ansträngning. Som t ex bara att gå. Redan i korridoren mellan ankomsthallen och bagageutlämningen märker vi att medpassagerarna skrider fram väldigt långsamt och värdigt. Det är klokt. Så det gör vi med.

De närmaste dagarna ska vi ta det lugnt och acklimatisera oss är det tänkt. Vila behövs inför klättringen om tre dagar på Machu Picchu, som vi antar kommer att bli krävande. Så vi försöker vila men det är inte så lätt. Höjden stökar till i kroppskemin och gör det hopplöst svårt att somna. Gång efter annan kippar jag efter luft och måste ta djupa andetag. Sömnens tåg avgår, det ena efter det andra, utan mig.

Cuscos lilla centrum ligger på en slätt i en trång dal. Utanför detta centrum kryper bebyggelsen upp längs bergssidorna. Vi har valt ett hotell i stadsdelen San Blas, det ska enligt reklamen vara en ”bohemisk” miljö med mysiga trånga gator. Och joodå, nog är det bohemiskt alltid. Sida vid sida med de indianska gatuförsäljande damerna huksitter västerländska ungdomar med håliga kinder och trött blick och säljer egentillverkat krimskrams gjort av böjd metalltråd. Nästan alla som promenerar här är turister, mest ungdomar, de flesta från USA eller spansktalande länder.

Och visst är gatorna trånga och branta i San Blas, vilken inte hindrar att biltrafiken är intensiv, ideligen måste man som fotgängare fly upp och balansera på pyttesmala trottoarer för att den eviga strömmen av bilar ska kunna komma fram. I vissa korsningar måste särskilt större bilar backa och svänga fram och tillbaka för att trixa sig igenom nålsögat. På nåt konstigt sätt lyckas dom alltid ta sig igenom.

Första kvällen går vi ner till centrum till den stora öppna torget Plaza de Armas. Omgivet av kyrkor och grillbarer och med en gyllene staty av en Inca, kungen över inkariket. Den ska föreställa kung Pachacutec och har orsakat en hätsk kulturdebatt där kritikerna tycker att det är en styggelse med en inkastaty på ett i övrigt helspanskt torg. Cusco är en världsarvsstad också och i sådana får man inte göra vad som helst. Men statyn är beordrad av borgmästaren som länge verkat för en ”inkaisering” av stan. Överallt vajar inkaflaggan som är precis lika regnbågig som en pride-flagga.

Plaza de Armas ligger på exakt samma ställe som ett torg som fanns här på Inkatiden, så i konsekvens med alla sina övriga försök att utplåna allt som hade med Inkas kultur och historia att göra snodde spanjorerna helt enkelt torget och gjorde om det till en rent spansk historia. Symboliskt nog halshögg man också rebelledaren Tupac Amaru här på Plaza de Armas år 1781. Så att alla skulle fatta.

Men när vi strosar ner dit hamnar vi i en malström av människor, uppsmällda fullsmockade läktare och en brölande kakafoni utan dess like. Borta i ett hörn av torget ser man något röra sig och strax börjar ett långt karnevalståg dansa fram mellan folkmassorna. Alla dansarna är utklädda i färgsprakande dräkter, några med groteska masker, gruppvis med varsin orkester snurrar och hoppar de fram genom folkhavet. TV direktsänder och någon förklarar för oss att varje grupp dansare representerar ett företag, en förening eller sammanslutning och alla vill delta i denna fiesta.

Vi fotograferar för det vilda och när vi blir trötta i avtryckarfingrarna försöker vi hitta någonstans att äta. Vi tränger oss fram längs tre av torgets sidor men hittar inget som lockar. Vi måste då knö oss tillbaka igen hela vägen genom folkmassan för den fjärde sidan kan vi inte nå, det är där karnevalståget drar fram och det verkar aldrig ta slut.

En bit från torget är det lugnt och framkomligt och vi råkar mest av en slump hitta en restaurang som genast blir vår favorit i Cusco. Dit återvänder vi flera gånger. I dörren står en urgammal liten farbror som jobbar som världens sämsta inkastare. Han öppnar dörren när man vill komma in, inget mer.

Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.