Vi går en runda genom Quito, en stad som är oerhört vacker och har lite samma koloniala arkitektur som Havanna, fast betydligt bättre bevarad. Här finns mängder av ståtliga kyrkor och officiella byggnader. Och det är rejält backigt, hela stan ligger på kullar och bergssluttningar.
Men Quito är också en delvis osäker stad och under promenaden blir vi tillfrågade av en vänlig turistpolis om vart vi tänker gå. ”Ni kan gå ett kvarter till åt det hållet, sen bör ni ta av till vänster, längre bort är det inte säkert att gå.” Jaha. Och varför är inte polisen där då, tänker man. Och tar av till vänster.
Vi kommer i alla fall fram till Quito men då är klockan nära tio på kvällen. Det hotell vi har valt är rätt spektakulärt. La Porta de Cantuna var en gång ett nunnekloster men har nu blivit utspökat till nån slags kuliss föreställande ett sekelskifteshotell som imploderat. Gamla prylar av alla slag överallt, mortlar, skrivmaskiner, vad som helst, och en djungel av gröna växter kring pösiga gamla soffor som ingen nånsin sitter i.
Dörren till vårt rum går inte att låsa för nyckeln ”är borta”. Men det gör inget för personalen bryter sig in med hjälp av ett plastkort i dörrspringan(!). Rummet är iskallt och det finns ingen uppvärmning. Det finns inga fönster ut mot gatan, men i innerväggen finns det ett som vetter mot rummet bredvid, en tvättstuga, och ett annat mot korridoren utanför.
Frukosten serveras i något som nog tidigare varit ett garage, med de stora portarna vidöppna. Vi dricker kaffe och äter äggröra med tröjor och täckjackor på.
Men vi bor väldigt centralt i Centro Histórico, alltså Gamla stan, runt hörnet från Plaza San Fransisco. Och där på torget träffar vi Veronica, jurist och förkämpe för urbefolkningens rättigheter. Historierna hon berättar handlar mest om den förfärliga behandlingen av ursprungsbefolkningen, hur de frånlurats sina livsmöjligheter och hur deras livsutrymmen ständigt kringskurits. Men också hur detta lett till ökade spänningar mellan olika grupper inom indianbefolkningen, mellan olika stammar. Det har till och med förekommit massakrer där hela klaner mördats. Se henne berätta här:
De flesta indianfolken har övergett sina urfolksliv med blåsrör och spjut och mer eller mindre inlemmats i det ecuadorianska samhället. De kallas här ”kontaktade”. Och det skedde med hjälp av kyrkan i samband med att naturtillgångar upptäcktes i de djungler där de levde. För att kunna exploatera naturtillgångarna, t ex gummi, guld och silver måste infödingarna bort. Och där kom missionen väl till pass. Missionärerna upprättade skolor i indianområdena och runt skolorna skapade man nya samhällen dit befolkningen flyttades. Rötterna till traditioner och kultur kapades.
Denna nykolonisering pågår fortfarande och har accelererats i takt med att nya naturtillgångar hittats. Och nu gäller det framför allt oljan. Oljefyndigheterna här upptäcktes redan på 1940-talet men först 30-40 år senare bestämde sig den ecuadorianska staten för att bli en storspelare på oljemarknaden. Man satsade stora resurser på infrastruktur för oljeindustrin och välkomnade Texaco, Shell och andra oljejättar att komma och pumpa.
Det var bara några hakar. Den mesta oljan finns i indianernas land och dessutom inom de nationalparker i Amazonas som skapats för att bevara naturen. Och investeringarna skapade en skuldfälla som den ecuadorianska staten fastnade rejält i.
Under tryck från det internationella samfundet skapade man så småningom landområden där indiangrupperna garanterades boplats, och till och med äganderätt till marken. Men smarta som lagstiftarna var lämnade de en bakdörr öppen. Äganderätten gällde bara själva markytan, för allt som fanns under den (läs olja och mineraler) gällde att 1) ägarna inte fick stoppa exploatering av dessa resurser och 2) att denna exploatering inte fick ge några inkomster åt indiansamhällena.
Grupper som företräder urbefolkningen har genom åren kämpat en modig med sällan framgångsrik kamp för att få rättvisa. Den mest berömda striden är fallet med de stora mängder avfall från oljeutvinningen som Texaco lämnat efter sig i de norra delarna av landet. Bolaget drevs till rättegång och förlorade och dömdes att betala dryga böter för nedskräpningen och de skador den åsamkade. Men domen har aldrig vunnit laga kraft och det är uppenbart att oviljan att stöta sig med oljejättarna är den starkaste kraften i den ecuadorianska statens strategi.
Nu gör man från aktivisternas sida allt för att förmå en domstol i USA att ta upp fallet med Texaco och avfallet, möjligheterna att få en verklig fällande dom där anses betydligt större än i det korrupta Ecuadorianska rättssystemet. Man misslyckades med detta i första omgången men kämpar vidare på det spåret.
