Resor med V
Ecuador
Hatten av för Cuenca
Cuenca - Lima
Vi ska nu uppleva två dagar av tröstlöst resande genom två länder. Dagar nästan helt utan andra upplevelser än dem man får i ett obekvämt bussäte.
Från La Selva blev vi transporterade den långa vägen tillbaka till oljestaden Coca via i tur och ordning paddelkanot, gång, motorkanot och taxi. Planen var att vi skulle ta oss till Puyo (sex timmar med buss) för att nästa dag besöka en liten ort som heter Shell och ta bilder på oljeindustrin där. Och därifrån sen ta en eftermiddagsbuss till staden Cuenca och vidare över gränsen tillbaka till Peru.
Men bussarna i Ecuador funkar inte alls som vi är vana vid. Nästan alla långfärdslinjer mellan de större orterna går bara på natten. Så när vi kommer till Puyo inser vi att vår plan spruckit som ett gammalt Inca-kärl. och nu måste vi ta en svintidig buss till Quenca, eftersom den trippen tar nio timmar…
Det gör nu inte så mycket visar det sig, eftersom det spöregnar nästa morgon, så några bilder på oljeanläggningen hade det knappast blivit ändå.
När bussen börjar köra är den knappt halvfull och vi förstår ganska snabbt varför Ecuadors bussar är notoriskt usla på att hålla tiden. Denna ”direktbuss” till Quenca stannar var hundrade meter för att plocka upp och släppa av passagerare, den funkar som en slags hop-on-hop-off-buss både i stan och ute på landet. Efter tjugo minuter har vi släppt på och av över tjugo personer.
Men till slut kommer vi helskinnade fram till Cuenca som visar sig vara en fräsch och ungdomlig stad med mysiga caféer och pubar som säljer öl från lokala mikrobryggerier. Vid stora torget ligger den politisk maktens kontor och där utanför står ett hundratal ungdomar, mest flickor, och kräver i talkörer och på banderoller att något görs för alla ”desaparecidos”. Det handlar om ungdomar som försvinner i chockerande stort antal i både Ecuador och Peru. De flesta hittas aldrig, och teorierna om vad som händer dem är flera. Många gissar på att barnen kidnappas av ligor inblandade i organiserad trafficking. Det kan också handla om rån där offren dödas.
Kidnappingen tycks vara en del av en accelererad brottslighet i dessa länder. I Ecuador talade man om över 4 000 personer som försvunnit de senaste åren. I Peru har vi inte hört några siffror men på flygplatsen i Lima ser vi bland annonser för mobiltelefoner och skönhetsoperationer många efterlysningar av försvunna ungdomar, de visas tre och tre och alla har försvunnit nyligen. De försvunna är mellan 11 och 16 år gamla. Det är helt förfärligt.
I Cuenca behöver man aldrig tvivla på vad som är stadens och regionens viktigaste bidrag till kulturhistorien. Överallt visas, säljs och avbildas den, Panamahatten. Trots namnet är det härifrån den kommer. Namnförvirringen beror på att den flätade stråhatten blev världskänd under bygget av Panamakanalen där många arbetare som kom från Ecuador skyddade sig från den brännande solen med den.
Hatten tillverkas av bladen från en speciell palm som växer vid Ecuadors kust.Vi träffar två kvinnor som tillverkar denna typ av sombrero, de berättar om ett tidsödande och slitsamt pilljobb som de absolut inte vill se sina egna barn fortsätta med.
Det finns olika kvalitéer på hattarna. De billiga är av ganska grova blad och löst flätade, de dyrare görs av smalare blad som flätas hårt. En bra hatt ska man kunna bära vatten i, säger man här. En sådan kan kosta över 1 000 dollar och säljs egentligen bara på export.
Så här går det till att fläta en panamahatt:
Och så naturligtvis mera busstrul. Efter två dagar lämnar vi Quenca för ännu en vansinnesresa med buss. Vi hade tänkt åka över gränsen till Tumbes i norra Peru för att där ta flyget till Lima. Men tji fick vi, för det finns inga bussar mellan Cuenca och Tumbes. Och alla bussar mot Peru går på natten.
Vi får två val. Antingen väljer vi att fastna på gränsstationen i Huaquillas, och vänta i många timmar mitt i natten för att ta en morgontaxi till Tumbes. Att ta en nattaxi är för farligt. Eller så tar vi en buss som kör förbi Tumbes, ända ner till Mancora. Då får vi ta taxi därifrån tillbaka till Tumbes. Alltså nio timmar buss, och två timmar taxi. Det låter vansinnigt men vi väljer ändå det alternativet. Vi har redan skådat kaoset vid gränsen när vi reste åt andra hållet och vi vill absolut inte fastna där, Vi vill åka vidare med samma buss efter gränspassagen.
”Flygplatsen är stängd!”
Men när vi kommer till flygplatsen i Tumbes står ett väghinder och spärrar infarten. En vakt kommer ut från en vaktkur och förklarar att flygplatsen är stängd. Ridå. Men vi har ju biljetter till flyget till Lima 13:30, säger vi. ”Ok”, säger han, ”men vi öppnar inte flygplatsen förrän kl 10. Och av säkerhetsskäl kan vi inte släppa in er förrän då….”
Hela vår bussfärd från Coca till Tumbes, ca 510 km, tog oss ca 26 timmar i sammanlagd restid (starta videon vid pilen)
Till slut kommer vi ändå ned till Lima. Och det första vi upptäcker är att bara ett kvarter bort från hotellet finns ett gammalt förcolumbianskt tempel. Vi kutar dit så fort vi kan eftersom vi har en timme på oss innan vi ska till busstationen.
Det här templet är från ett par hundra år före kristus och var igång till ett par hundra år efter, och tre olika kulturer har använt det. Den första och den andra byggde lager på lager så att bygget blev som en pyramid. Den sista kulturen begravde sina döda i pyramiden. Och det var inga enkla gravar. Kropparna sattes i fosterställning, vilket var vanligt i många indiankulturer. Man tror att det skulle symbolisera en pånyttfödelse till livet i dödsriket. Sen virades de in i lager av tygstycken och försågs med offergåvor, även det mycket vanligt.
Men utöver det har man hittat lik av små barn i dessa gravar, i vissa fall flera stycken i samma grav. Man antar att dessa barn offrades för att de tillbringat så lite tid bland de levande att de ansågs fortfarande ha minnen från ”den andra sidan”, och kunde guida den döde in i dödsriket.
Vi kan tycka att det är förfärligt grymt att döda spädbarn för ett sådant ändamål men indiankulturernas föreställningsvärld var ganska osentimental. Och döden var inte på något sätt något definitiv, bara ett steg in i en annan dimension så att säga.
Men vi är snart på väg till vårt sista stora äventyr på denna kontinent, för denna gången. Vi tar bussen söderut till fiskebyn och badorten Paracas och därifrån vidare till ökenstaden Nazca. Följ med dit!
