När vi lämnat Seoul ger vi oss rätt över koreanska halvön till den nordöstra kuststaden Sokcho, som vi nästan inte vet någonting om. Planen är att vi ska vandra i en berömd nationalpark strax utanför staden. Men det visar sig vara omöjligt, våren är ännu tidig, så långt norrut ligger det fortfarande snö på bergen och parken är stängd. Vi får göra det bästa av situationen och istället ägna oss åt andra upptäckter, till exempel maten. I Sokcho är det såklart pinfärsk fisk, ofta grillad direkt på bordet.
Sokcho är präglat av fiske, varenda kaj i den stora hamnen är belamrad med fiskebåtar i olika storlek. De flesta har riggar med rader av lampor på däck (se ovan). Här är ljusfiske tillåtet, lamporna tänds när båten ligger ute om natten. Det lockar upp fisken mot ytan och fångsterna blir stora. Men sen händer något ovanligt. Man öser inte ner fisken i lastrummet så att den självdör, man lägger den i tankar fyllda med vatten. I hamn fraktas sedan tankarna snabbt till den publika fiskmarknaden där vi ser hundratals stora akvarier med fiskar, krabbor och mollusker. Hur man handlar ser ni i filmen.
Det ser inte bra ut när fiskar och skaldjur trängs i akvarierna. Ibland flyter död fisk på ytan. Men färskare fisk kan man nog inte få.
Vi går också en sväng i en park runt en liten sjö i Sokcho. Körsbärsblomningen är på topp just nu, och en som verkar vara glad för det är en fågel, en japansk bulbyl.
Och så var det det där med maten igen. I Sokcho går vi för första gången in för en ”Korean Barbecue”, en typ av grillrestaurang som finns överallt, även i Vietnam och Kambodja. Upplägget är enkelt – man beställer en bit kött, oftast av gris och så kommer personalen ut med glödande heta stenar som placeras i en ringformad nedsänkning i bordet. Ett grillgaller läggs ovanpå och så grillbiten på det. På samma sätt grillas fisk, bitar från lite olika fiskar läggs på gallret. Och eftersom de är pinfärska behövs ingen kryddning, de är helt enkelt svingoda! Massor av pikanta tillägg gör pricken över i:et.
Nere vid stranden finns en spännande del av Sokchos moderna historia. För att ta sig dit får man hoppa på en liten ålderdomlig färja. Den har ingen motor utan dras med handkraft. Starka resenärer får hjälpa till och dra in en vajer med en slags dragkrok.
Efter en kort tur hoppar vi av vid en del av staden som ser ut att ha blivit över när resten fylldes med höghus. Låga enkla hus, ofta med butiker eller caféer, och trånga gator och gränder. Den här delen kallas ”Abai village”, och sägs ha byggts av flyktingar från norr under och efter Koreakriget. Abai lär betyda ”åldring”, det var tydligen mest äldre som bodde där.
En ny bekantskap gjorde vi i Sokcho. Vi såg att de flesta av våra bordsgrannar på restaurangerna drack en klar vätska i små glas. På ett ställe tog vi mod till oss och frågade. ”Soju” heter drycken, ett slags risvin med lång tradition i Korea. Vi fick var sitt smakprov, och det visade sig vara en lätt anissmakande dryck, utmärkt till den kryddiga maten. Blev en liten tradition, så att säga, under resten av resan i Korea.
Korea har utmärkta tågförbindelser, men nu blir det komplicerat. Vi tar taxi, buss, taxi igen och tåg med byte för att komma fram till nästa mål, staden Andong nästan mitt i landet.
